Japansk konst

Den japanska konsten kännetecknas av en syntes mellan till synes oförenliga motpoler. I mer än tvåtusen år har konsten i Japan genomgått faser av mycket starkt kulturellt inflytande utifrån, följt av långa perioder av total isolation. Därmed har man i Japan utvecklat en förmåga att först absorbera och imitera nya främmande idéer, för att sedan assimilera och ge dem ett specifikt japanska uttryck. Liksom man i den förhistoriska keramiken kan se hur ymnighet avlöses av disciplin och förfining, hittar man till synes oförenliga motpoler i två exempel från 1500-talet: Den svindlande kontrasten mellan enkelheten i -palatsets trädgård – obearbetade, naturliga material som "av en slump" uttrycker enorm skönhet – och den stränga symmetrin i mausoleet i Nikko överdådigt dekorerad med färgintensiva reliefer. Såväl enkelheten som överdådet i den japanska bildkonsten och arkitekturen har inspirerat västerländska konstnärer och arkitekter och utövat ett starkt inflytande på konsten under 1800-talet och arkitekturen under 1900-talet. I den traditionella japanska arkitekturen dominerar naturliga och förgängliga material som trä och papper, samtidigt som den traditionella rumsuppfattningen, Ma, skapat en dynamisk växelverkan mellan öppet och slutet, mellan interiör och exteriör. Måleriet har en stark ställning i den japanska kulturen och utövas av både amatörer och professionella konstnärer. In i modern tid har man skrivit med pensel i Japan, en förtrogenhet med olika penseltekniker som givit tydliga avtryck i den måleriska japanska bildkonsten. Skulptur däremot har haft en underordnad roll i Japan; de skulpturer som ändå producerats har i allmänhet associerats med religion och med den traditionella buddhismens tillbakagång har även denna tradition hamnat i skymundan. Ett undantag är de miniatyrskulpturer, netsuke som producerade i stor mängd under Edoperioden. Den hör till den mest sofistikerade i världen och är en av landets äldsta konstformer. Redan i keramikfynden från den tidiga jomonkulturen finns kontrasten mellan den betagande enkelheten och det spektakulära överdådet.