Stállu

Stállu är en av huvudkaraktärerna i samiskt berättande. I traditionella berättelser beskrivs han som en ond men lättlurad jätte som jagar renar och samer. Stalo och hans hustru Luttak i en akja. Teckning av Johan Turi år 1936. Foto: Nordiska museet. Samisk muntlig berättartradition är starkt knuten till livet och naturen i Sápmi och förs vidare från generation till generation. De sami­ska berättelserna, jojken och myterna kan utspela sig i en välbekant omgivning eller i en annan värld. Det är sägner och sagor om människor, djur och väsen. De kan handla om tjuder (vissa folkslag) och nåjder (ett slags schamaner) och om Stállu. Stállu är en av huvudkaraktärerna i samiskt berättande. Han liknar en människa men är längre och större. Enligt vissa är Stállu även ett folkslag och Sápmis urinvånare. Stállu förekommer i olika skepnader och beskrivningen varierar beroende på område. I traditionella berättelser beskrivs Stállu som en ond människoätande jätte som jagar renar och samer, men Stállu är också väldigt dum och lättlurad. Namnet Stállu har satts i samband med fornnordiskas stahla ’stål, järn’ och kan syfta på berättelserna där Stállu har på sig en järnkolt eller järnpäls som skydd mot spjut eller pilar. Stavning och uttal av Stállu skiftar beroende på samiskan. På nordsamiska är det Stállu eller Stallo , på sydsamiska Stalo och på lulesamiska Stállo . Det var en stallogubbe som gjorde samerna stort bekymmer genom att han så fort han kom åt fångade både samer och renar som han kalasade på. På grund av hans stora styrka vågade sig ingen ut i öppen strid med honom, men han var ju som sina likar ganska dum och därför kunde samerna ändå rå på honom till slut. En ung same hade räknat ut hur han skulle få en ände på de svårigheter stallogubben förorsakade. Han visste var Stallo hade satt ut ett giller och däri ämnade han låta fånga sig. Men först blötte han sin gamla renskinnspäls i vatten så att den i kylan blev så styv att den kunde stå för sig själv. Sedan klädde han sig i den, stoppade sin yxa i barmen och gav sig ut på äventyr. Han kröp försiktigt i gillret så att han ej blev ihjälslagen men lagade dock så att Stallo skulle tro honom vara förolyckad. Efter en stund kom Stallo för att vittja och fann då till sin stora glädje en riktigt ”fin stek”. När han rörde vid den frusna pälsen blev han dock rädd att bytet hunnit bli för gammalt, men vid en närmare undersökning fann hann att kroppen ännu var varm. Då log han ett brett leende och bar samen till sin kåta där han kröp in med honom. Sedan gick han ut efter en bräda med mera, som han behövde för att stycka offret ordentligt. Det var just vad den unge samen hade beräknat. När han blev ensam i kåtan, eller kanske var det en jordkula, sprang han upp, tog yxan ur barmen och ställde sig på post vid ingången. Då Stallo kom med huvudet innanför dörröppningen gav samen honom ett kraftigt slag med yxan, så att han blev liggande på stället. Samen for hem med stor glädje över att ha lyckats oskadliggöra den som annars skulle ha dödat dem alla. Upptecknat av: Eva Lundbark år 1941 (Isof, ULMA 17015) Stállu är en av huvudkaraktärerna i samiskt berättande. Han liknar en människa men är längre och större. Enligt vissa är Stállu även ett folkslag och Sápmis urinvånare. Stállu förekommer i olika skepnader och beskrivningen varierar beroende på område. I Värmland och Jämtland beskrivs Stállu som mer människolik, i norr ofta som ett övernaturligt väsen. Ibland är Stállu delvis människa och delvis demon. Vanligt är att Stállu beskrivs som en människolik jätte, ett troll eller en djävul iklädd svarta järnkläder. I traditionella berättelser beskrivs Stállu som en ond människoätande jätte som jagar renar och samer, men Stállu är också väldigt dum och lättlurad. Namnet Stállu har satts i samband med fornnordiskas stahla ’stål, järn’ och kan syfta på berättelserna där Stállu har på sig en järnkolt eller järnpäls som skydd mot spjut eller pilar. Stavning och uttal av Stállu skiftar beroende på samiska