Ingegerdsleden

Vandring i tiden – för livet En pilgrimsvandring som förenar medeltid och nutid Vi som vandrar på Ingegerdsleden vandrar inte bara genom land- skapet utan också genom tiden. Ingegerd, född omkring år 1000, är den första kända svenska personen som lever helt i medeltiden eftersom hon döps till den nya tron redan som barn. Albertus Pic- tor, som satt spår i många kyrkor längs vägen, är en av de sista som lever hela sitt liv i medeltiden. Albertus dör år 1509, precis halvvägs mellan Ingegerds födelse och vår egen tid. De ståtligaste kyrkorna under vandringen: Storkyrkan i Stock- holm, ledens startpunkt, Mariakyrkan i Sigtuna, ledens centrala mål, och Uppsala domkyrka, ledens slutpunkt, påbörjas i sin tur halvvägs mellan Ingegerd och Albertus i tiden, kring 1200-talets mitt. Mellan dessa start- och målpunkter passerar vi många kyr- kor som i regel har grundlagts under tidig medeltid, byggts upp och byggts till och så småningom täckts av valv som Albertus eller någon annan förvandlar till Bibeln i bilder. Kanske kommer du att erfara en likadan process i ditt eget inre under din vandring. Drömmen om att göra en pilgrimsfärd handlar väl för många om att gå i forna generationers fotspår till en helig plats. För andra visar sig upplevelsen av att ha genomfört en vandring kanske vara en annan. Visst var det högtidligt att nå målet, men den rätta he- lighetskänslan infann sig ändå inte bland allt som omgav själva det vördnadsvärda. Eller visst var målet värt att besöka, men ändå... Den platsen där jag rastade, där jag övernattade – aldrig har jag känt en sådan helig gemenskap med dem som jag delade bord och logi med. Eller staden där jag tog en paus i vandringen – där fann jag ro, där var jag inte redan på mental väg hem igen, som jag var på slutmålet. Och så var det själva vandringen i sig! Ibland i samtal med en an- nan medlem i samma grupp eller en tillfällig medvandrare, andra sträckor i tystnad där mina tankar fick gå sina egna vägar. Att vara beroende av vädret men också njuta av att kunna trotsa det. Att vid dagens slut samlas i ring och dela med sig av sina inre erfaren- heter och praktiska lärdomar. Att få hjälp och omtanke när skorna skaver... Jag behöver varken kalla mig kristen, muslim eller buddhist för att göra en pilgrimsvandring. Ordet ”pilgrim” betyder bara främ- ling men har en laddning av att vandringen är en bild av livsvägen, målet är aldrig mer än ett etappmål på denna. Pilgrim innebär att vara utsatt men också fri. Den här boken är färgad av vår kristna tradition och det är spåren av Sveriges kristnande i tidig medeltid som vi följer, inte genom att vandra samma stigar som missionärer och munkar (man färdades mest sjöledes på den tiden) men genom att genomkorsa de bygder som kristnades och besöka de kyrkor som restes. Vi kan se det som en yttre resa genom kulturarvet eller som en inre resa genom vårt mentala arv, som en upptäcktsresa för den invandrade, en natur- upplevelse eller ett kroppsligt konditionstest. Vi är alla välkomna på färden! Ingegerd – prinsessan som blev helgon Ingegerd är den första Sigtunaflickan och den första svenska kvinnan som vi kan skapa oss en mer personlig bild av. Hon föddes omkring år 1000. Hon var dotter till Olof Skötkonung, den förste döpte kungen i Sveariket, och därmed sondotter till Sigtunas grundare Erik Segersäll. Det betyder att hon hade anor från Väster- götland, men hon växte troligen upp huvudsakligen på kungs- gården i Sigtuna. Hon ville som ett fredsinitiativ gifta sig med sin fars fiende Olav Haraldsson av Norge (sedermera Olov den Helige). Han friade till henne, till faderns förtret. Fadern vägrade släppa sin dotter västerut, och istället blev hon av politiska skäl bortgift med furst Jaroslav i Novgorod, av den nordiska Rurikätten som hade makten i dåtidens ryska rike. Hon tycks ha varit klok och driftig, mäklade fred mellan stridande bröder och tog under namnet storfurstinnan Irina (”fred”) stor del i skapandet av det som blev det dåtida Ryssland med centrum i Kiev. Ir