Västromerska riket

Västromerska riket (latin: Imperium Romanum Pars Occidentalis) eller Västrom är en historiografisk term för det romerska kejsardömets västligare provinser under de perioder då de administrerades av en separat kejsare från de östligare provinserna, då kallade det Östromerska riket. "Västromerska riket" och "Östromerska riket" är inte samtida termer, utan mer moderna benämningar för två stater som var de facto självständiga, men det fanns egentligen ingen punkt då romarna själva såg kejsardömet som indelat i två separata stater, snarare en enda stat som regerades över av två kejsare på grund av nödvändighet (mer än en kejsare åt gången var inte ett okänt koncept i romarriket). Idén om att riket omöjligen kunde kontrolleras av endast en kejsare etablerades av Diocletianus efter ett flertal inbördeskrig och det kaos som uppstått till följd av romerska krisen på 200-talet. Konceptet förverkligades i romersk lag då tetrarkin introducerades 285. Den västliga rikshalvan kom att periodvis återinkorporeras i den östliga och återskapas fram till 395 då delningen blev permanent i och med delningen mellan Theodosius I:s söner Honorius och Arcadius. Denna delning hade säkerligen likt tidigare delningar i väst och öst inte varat permanent om det inte varit för de senare invasionerna av diverse germanska folk och dessas effekt på det västromerska riket. Allt eftersom de provinser som Västromerska riket kontrollerade gradvis försvann ur romarnas grepp reducerades också den makt som den västromerske kejsaren kunde frambringa. Den siste kejsaren att härska i Italien, Romulus Augustulus, var knappt mer än en "marionettkejsare" för de germaner som egentligen hade kontrollen över Italien och avsattes 476 av germaner under ledning av Odovakar. 476 är det år i traditionell europeisk historieskrivning som markerar slutet för det Västromerska riket och början på medeltiden.