filmjölk

Filmjölk (ibland förkortat till fil) är idag samlingsnamnet för ett flertal sorter av trögflytande kulturmjölk i främst Sverige. Ordet fil har historiskt syftat på olika sorters syrad mjölk, som till exempel filbunke — en rätt som har funnits i stora delar av Finland och Sverige, och som inte är samma sak som dagens filmjölk. Liknande produkter förekommer dock även i övriga Nordeuropa och även på andra håll (i Iran finns till exempel en variant som kallas mast [ma:st]). Yoghurt, som påminner om filmjölk, syras med en annan bakteriekultur än filmjölk. I Mellansverige sa man tidigare surmjölk om filmjölk. På norska heter den kulturmelk (nynorska: kulturmjølk), men i dagligt tal säger man surmelk. På Gotland kallade man den förr i tiden för gutniska "skyr", vilket man fortfarande gör på Island. Filmjölk är vanligt till frukost, och äts vanligen i djup tallrik tillsammans med hårt bröd (knäckebröd eller tunnbröd) i bitar eller flingor och/eller socker, sylt eller något annat sött som balanserar den syrliga smaken. Vissa strör ingefära eller kanel över filmjölken. Filmjölk har syrats av bakterier av släktena Streptococcus, (en underavdelning av Streptococcus) och . Bakteriernas metabolism ger mjölken en syrlig smak, och bakterierna gör även att mjölkens proteiner, främst kasein, koagulerar, vilket gör filmjölken trögflytande. Filmjölk som tillverkas i små skålar som man äter direkt ur kallas filbunke. Traditionell filbunke skall ha ett gult och krämigt gräddlager ovanpå. Filmjölk med knäckebröd, tunnbröd eller ljusugnsbröd kallas i delar av Norrland för filbryta eller filbruttu, för att skilja den från vanlig bryta eller bruttu som består av mjölk med bitar av någon av dessa brödsorter. Vill man göra en lyxigare bryta eller bruttu, så kan man tillsätta sylt.